Idag har jag insett att jag har en häst som är skönare än min Jetson-fåtölj och jag är modigare än jag trodde.
Jag är ju egentligen inte särskilt våglig av mig, men då jag är väldigt glömsk så har jag idag varit tvungen att utmana mig själv lite.
Hade besök av mina underbara småtjejer från storstan, solen strålade och de skulle ta en skogstur med Arndis och Embla. -Jag hänger på idag, sa jag när jag hämtade dem på busshållplatsen. Jag ska töltträna Ymir!
Vär inne i stallet putsade och kratsade vi idogt. Väck med isstyltor och istappar i hovskägget. Tjejerna börjarde sadla och jag gick för att göra detsamma.
-Visst ja, jag har ju bara två sadlar. Hm, inte kan jag be dem att rida barbacka. Men inte vågar jag rida en unghäst utan sadel? Jag ser rubrikerna: Dumdristig medelålders tant slog sig halvt fördärvad på isen när hon red utan sadel på en unghäst i skenande galopp.
Vad ska jag göra då? Jag kan ju inte säga att jag glömde att jag bara hade två sadlar. Så glömsk kan väl ingen vara.
Jag låtsades som ingenting, trotsade min feghet och satt upp (jaja, med min mans hjälp).
Vilken lycka att jag vågade. Ymir var så skön, takten var bättre än med sadel. Han slappnade av och längde på stegen.  När vi kom upp till rådjurens foderplats drog tjejerna iväg på en härlig galopp och Ymir och jag töltade glatt fram och tillbaka på snövägen. Ymir undrade lite varför inte vi också galopperade och jag viskade: Nästa gång, jag lovar, nästa gång galopperar vi också. Barbacka.